French 1836-1904 Henri Fantin Latour Locations Bure) French painter and printmaker. He was trained by his father, a portrait painter, and at the Ecole des Beaux-Arts. Though he associated with progressive artists (Gustave Courbet, Eugene Delacroix, Edouard Manet), he was a traditionalist best known for his portraits and still lifes with flowers. His portrait groups, reminiscent of 17th-century Dutch guild portraits, depict literary and artistic persons of the time; his flower paintings were especially popular in England, thanks to James McNeill Whistler and John Everett Millais, who found patrons to support him. His later years were devoted to lithography.  Related Paintings of Henri Fantin-Latour :. | Portrait of Edouard Manet | Stilleben mit Pfirsischen | Vase of Peonies | Homage to Delacroix | Vase des roses |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Giovanni di Paolo
Italian Early Renaissance Painter, ca.1403-1483,major Italian painter of the Sienese school. Typical of the Sienese painters of his era, he paid scant attention to the artistic innovations made in nearby Florence, but often depended on the style established by the Sienese masters of the 14th cent. Fortunately, Giovanni di Paolo was endowed with great imagination. His first dated work (1426) was the Pecci altarpiece (major panels in Siena; predella panels in the Walters Art Gall., Baltimore). He produced a tremendous number of works during his long career. Many paintings have remained in Siena, but there are probably more examples of his art in the United States. The Metropolitan Museum has several of his paintings; among them is a delightful scene of Paradise; in the Philip Lehman collection is the exquisite Creation of the World. The Madonna and Child in a Landscape (Mus. of Fine Arts, Boston) exemplifies his inclination toward pure fantasy and disregard for the laws of perspective. Giovanni di Paolo is best represented by six highly expressive scenes from the life of St. John the Baptist (Art Inst., Chicago).
Michiel Sweerts
(29 September 1618-1664), also known as Michael Sweerts, was a Flemish painter of the Baroque period, active in Rome (1645-1656) in the style of the Bamboccianti. The Bamboccianti were known for depicting genre scenes of daily life, but Sweerts's contributions to this genre display greater stylistic mastery and social-philosophical sensitivity than many of his colleagues in this "school." Highly successful in Rome during his years there, Sweerts's reputation suffered a severe collapse not long after his death, lasting centuries; but thanks especially to the 2002 international monographic exhibition devoted entirely to him, Michael Sweerts: 1618-1664, he has begun once again to enjoy the esteem his work clearly merits. Born in Brussels, he arrived in Rome in 1646, and rapidly moved into the circle of Flemish painters associated with Pieter van Laer (leader of the so-called Bamboccianti painters) and that resided near Santa Maria del Popolo. In 1647, he attended meetings of the Accademia di San Luca, although not as a member. Despite the fragmentary nature of evidence pertaining to his career in Rome and the post-mortem eclipse of his reputation, we know that Sweerts succeeded in creating for himself a sufficiently exalted reputation in the city so as to enter into the service of the ruling papal family itself, the Pamphilj, more specifically, Camillo Pamphilj, nephew of reigning Pope Innocent X who, at the encouragement of Camillo, bestowed upon Sweerts the papal title of Cavaliere di Cristo, the same honor enjoyed by the likes of Gian Lorenzo Bernini and Francesco Borromini. Despite working in the highest echelons of papal patronage in Rome, sometime between 1652 and 1654, for reasons unknown Sweerts left the Eternal City and returned to the North, and by 1656, he had returned to Brussels, where he joined the painter's guild. He joined the Paris Foreign Missions Society as a lay brother and became a devout Christian. In 1658 he made the guild a self portrait as a farewell gift and moved to Amsterdam, where he would oversee the building of a ship for travel with the aforementioned Missions Étrangeres to Palestine.